Märkligt hur hösten alltid känns som arbetsårets början, åtminstone är det så för mig. När semestern är över känns det som om allt börjar på nytt och skulle man avge några nyårslöften vore det väl nu. För mig ser det ut precis som vanligt, ungefär samma antal föreläsningar, halvtid på LEVA och storstilade planer på en ny bok. Men året som gått har förändrat min tillvaro på ett steglöst och odefinierbart sätt. Någonting har hänt. Kanske beror det på att jag blivit farfar, ska fylla 60 nästa år, att mina surdegslimpor har fått större hål eller bara för att ytterligare ett år har passerat. Svårt att säga.
Hur som helst ska jag åka till Paris och föreläsa på Svenska institutet. För det senaste året har fransk press uppmärksammat svensk jämställdhetsarbete med barn. Gävleprojektet har bland annat omnämnts i längre artiklar i flera stora dagstidningar.
En utställning på metrostationen Saint Germain des Prés ”Filles intrépides et garcons tendres” presenteras ett antal barnboksfigurer, älder och nyare, som ger en annorlunda bild av flickor och pojkar/kvinnor och män.
Det ska bli ett tvådagarsseminarium den 10-11 september med inbjudna franska och svenska deltagare, både forskare inom barnkultur (teater, litteratur) men även sociologer/antropologer, författare/illustratörer osv. Det är där jag ska medverka. Hedrande, måste jag säga.
LIVSVIKTIGT är årligen återkommande arrangemang av ett antal skånekommuner och Riksteatern Skåne. I år sker det den 24 oktober och jag är en av de medverkande i Kulturhuset i Hässleholm. Spännande.
Och så är det maskulinitet i Katarina kyrka den 19 oktober och föreläsning för chefer i Göteborg några dagar senare. Det rullar på och det är väldigt smickrande att fortfarande, efter alla dessa år, vara efterfrågad.