Det kommer ständigt nya rapporter om hur dåligt skolflickorna mår, hur nära utbrändhet de är i sin jakt på de allra högsta betygen. I dagens DN finns en debattartikel om samma fenomen.
Jag är övertygad om att grundorsaken till att många flickor upplever sig som otillräckliga är att vi envisas med att bekräfta dem med det de gör. Det får till följd att flickor blir substanslösa, och nästan bara uppmärksammas för handlingarna i sig – att de lydigt följer instruktioner. Det finns därför egentligen aldrig någon gräns för prestationerna, eftersom flickorna förväntas anstränga sig för att uppfylla andras förväntan. Men när vi kommenterar deras utseende, eller duktighet, ja då är de plötsligt.
I DN sägs det att flickorna inte tror de har någon framtid utan att först skaffat sig de allra bästa betygen. En sådan uppfattning kommer inte ur luften – någon har förmedlat den.
Pojkar bekräftas med att de är, vilket ger dem en uppfattning om att faktiskt duga, eller inte, för sin själva existens. Men det gör dem då istället statiska och oföränderliga – en buspojke är inte samma sak som en flicka som busar.
Vi måste bli mycket mer flexibla i vår syn på flickor och pojkar, variera vårt språkbruk för att barn och ungdomar ska få en annan syn på sig själva.
Säg inte till flickan: ” Å vad du räknar bra!” utan utbrist istället: ”Wow, vilken matematiker du är!”