Tänk dig att du får ett litet barn i famnen, en bebis som bara är några dagar. Av någon anledning försvinner föräldrarna och så står du där alldeles ensam med den lilla som är klädd i en ljusgul sparkdräkt och insvept i en tunn vit filt.
Du försöker få litet kontakt, säga några ord.
Hur länge tror du att du skulle stå ut med att inte veta om det är en flicka eller pojke? Känn efter!
Jag har ju provat förstås eftersom jag är i branschen och jag kan tala om att man egentligen inte står ut alls. Visserligen finns det knep för att underlätta valhäntheten. Till exempel kan man upprepa mantrat: Det är bara ett litet barn! Då kommer man att behandla den lilla som om det vore en flicka – försiktigt och varsamt. Men att få kontakt betyder att man måste använda språket och se då går det inte längre – då vill man veta vem man pratar med.
Kön bestämmer nästan fullständigt vårt förhållningssätt. Ålder, klass, ja till och med hudfärg är underordnat. Vi kommer från första stund att hålla en liten flicka tätare intill oss, prata tystare och ljusare och tilltala henne med ord som antyder maktlöshet, litenhet och utsatthet. Orden kommer att vara många och känslo- och upplevelserika. En pojke däremot vill vi gärna hålla litet robustare, prata litet högre till, med en mörkare röst, använda färre ord och ge smeknamn med förväntan om storhet - som ”min prins” eller till och med ”min kung”. Pojkar ammas också mer och oftare än flickor.
I USA gjordes på sjuttiotalet ett försök som bestod i att man – för en panel på 30 personer – spelade upp ett band med ett nyfött barns gråt. Försöksledaren påstod att det var en pojke som grät och han frågade varför. Samtliga svarade utan att tveka: ”Han är arg.” Samma band spelades upp en andra gång nu för en ny publik, men den här gången påstod man att det var en flicka som grät och de trettio svarade: ”Hon är ledsen.” Ett resultat som står sig väl även idag.
Förväntan om våra egenskaper finns redan i det nyfödda barnets allra första uttryck. Dessa mycket basala egenskaper kommer sedan att följa oss genom livet och det är ju egentligen märkligt eftersom den fysiska skillnaden mellan pojkar och flickor, kvinnor och män är så försvinnande liten. Förutom våra yttre och inre könsorgan är skillnaden inom könen mycket större än mellan dem. Det gäller både muskelstyrka och hormoner.
Vad skulle egentligen livets mening kunna vara? Ja, många har funderat över den frågan och ingen törs väl riktigt påstå att man kommit fram till sanningen. Trots det agerar vi ytterst samstämmigt. Vi strävar ständigt efter att få vara med andra. Vi vill mötas och gör egentligen vad som helst för att finnas i ett sammanhang. Ensam är inte stark. I ljuset av det är det ytterst märkligt hur pojkar hänvisas till pojkar och flickor förväntas umgås med andra flickor. Inte förrän i tonåren närmar vi oss varandra, i valhänta inte sällan katastrofala möten. Vi förvägras umgänget av hälften av mänskligheten. Vi undanhålls den fulla ”meningen med livet”. Vi upprätthåller skillnader mellan könen med dårars envishet, trots att det inte finns något som är så likt en kvinna som en man.
I Sverige räknar vi med att cirka 95 procent av barnen fostras av en kvinna. Med fostran menar jag att ge barnet dess moral och med moral menar jag vad som är rätt och fel. 95 procent av Sveriges barn får alltså sin uppfattning om vad som är rätt och fel av en kvinna. En relevant fråga blir : Vad gör då män?
I bondesamhället deltog män i barnens liv på så sätt att alla fanns på samma ställe. Arbete, boende, lek och så vidare skedde geografiskt på ungefär samma plats. Man kunde helt enkelt inte undvika varandra. Fäder la sig också i barnens liv och deltog i viss mån i deras fostran. På femtiotalet uppträder det verkliga lågvattenmärket när det gäller pappor och barnafostran. Hemmafruar hade blivit på modet, vårt land är som alltid i modern tid starkt influerat av USA och svenska pappor blev riktiga ”breadwinners”. De arbetade långt borta från hemmet och kom hem för att äta och vila. Hemmafruar för ju tanken till att det skulle handla om fruarna men det gör det inte alls. Det är inte hon som framfört några önskemål om att få vara hemma. Hemmafruar handlar om manlighet. En riktig man försörjer sin familj.
Hemmafrutiden var mycket kort i Sverige. När det offentliga Sverige skulle byggas på 60-talet gick den stora merparten av fruarna ut i arbete igen. De hamnade i den lågavlönade, barnvänliga, offentliga sektorn, eftersom den högavlönade, barnfientliga, privata sektorn redan var fylld av män. Kanske är det därför just Sverige har världens mest könssegregerade arbetsmarknad. Sjuttiofem procent av alla kvinnor arbetar där det bara finns kvinnor och sjuttiofem procent av alla män arbetar där det bara finns män.
I en studie med start 1950 har man frågat barn och ungdomar om olika företeelser i deras familjer. En av frågorna som ställs är: ”Vem är det som bestämmer om barnen?” Då, fem år efter krigsslutet, svarade ungdomarna: ”Mamma bestämmer det mesta, och pappa en hel del”.
På femtiotalet hade män en sorts övergripande fostrarroll, inte sällan ganska negativ och bestraffande. Jag hade kamrater som fick vänta på stryk tills pappa kom hem. Jag har sett gråtande fäder smiska sina söner på mammas uppmaning.
Idag är svenska män mer med sina barn än någonsin tidigare. Svenska karlar deltar i sina barns liv på ett sätt som skulle varit fullständigt otänkbart för till exempel min far. Men hur mycket fostrar vi idag vår avkomma?
När man frågade om vem som bestämmer om barnen i slutet av 90-talet svarade ungdomarna för första gången: ”Mamma.” Pappors roll som barnuppfostrare verkar ha upphört. Men hur går det till? Hur kan man vara så mycket med sina barn och undgå att uppfostra dem? Nu tror ju inte jag ett ögonblick på att fäder inte skulle ha inflytande på sina barn. Vi vet ju att barn hellre gör som vi vuxna gör, och inte som vi säger. Men det är fortfarande inte samma sak som att uppfostra.
Jag är far till tre barn och har varit hemma med dem litet mer än min fru faktiskt, men jag är tveksam till om jag har uppfostrat några ungar. Uppfostran betyder att man tar en oändlig massa små och stora beslut om barnen. Vad de ska äta, hur länge de kan vara ute, vilka kläder, vilken färg det skall vara på barnkammartapeten. Jag gjorde som de flesta på den tiden. Jag tog avstånd från min egen pappas sätt att vara far, men hade ingen ny roll att kliva in i.
Ofta ser man också stolta fäder skjuta barnvagnen. De tycks ha full kontroll över situationen. Men det är modern, som går strax bredvid, som flyttar kudden en liten bit eller stoppar om täcket en aning eller lättar på detsamma. Hur vet man när der är dags att göra de där sakerna? Hur kan man veta att kudden behöver flyttas 2 centimeter åt höger? Varför inte åt vänster och 4 centimeter? Kvinnor tycks veta det.
Jag misstänker att de allra flesta män sköter sina barn efter moderns riktlinjer och hennes uppskattning är väl så viktig som barnets.
Som en kvinna sa till mig en gång: ”Min man sitter barnvakt ikväll så jag kan gå på din föreläsning.”
En politiskt het potatis är om det är männen som inte vill vara med och fostra eller om kvinnorna helt enkelt inte tillåter dom att vara med. Studier visar att det för det mesta är kvinnan ensam som bestämmer vem som ska vara hemma med barnet och hur mycket.
Vill vi att våra barn skall få lika delar far som mor får vi anstränga oss. De föräldrar som lyckas dela på fostrarrollen klarar också att leva ett jämställt liv på ett helt annat sätt än de som trillar in i konventionella föräldraroller. Studier visar också att de sällan skiljer sig och till och med får ett bättre sexliv.
I barnuppfostran finns bara en roll med verkligt inflytande – moderns.
Som jag nämnde tidigare så fostras ungefär 95 procent av landets barn av en kvinna. De resterande fem får väl tillskrivas ensamstående män och undantagen som bekräftar regeln. Men egentligen är det här med fostran bara en halv sanning för det är bara det ena könet som fostras aktivt – flickor. Pojkar ger sig av från mamma ungefär vid tre års ålder, det är alltså då de bryter symbiosen. Då förväntas vi inte längre vara i en kvinnas närhet utan med kraft påbörja vår utveckling som avvikare från det kvinnliga, och göra det utan vuxen inblandning.
Men vart går då pojkar om de inte längre kan/vill/får vara med mamma?
Till andra pojkar.
När pojkar är sisådär tre år bryter de alltså symbiosen. Det är då de kan skilja ut sig från mamma och mamma från dom. Alltså om man nyper den lille pojken i armen så gör det inte längre ont i mamma - bildligt talat då. Flickor kommer inte loss förrän långt senare någon gång i puberteten.
Förväntan är att från och med nu skall pojkar fostras av andra pojkar och de vuxnas roll är klart underordnad. BadenPowell – scoutrörelsens grundare var en varm anhängare av den här uppfostringsmodellen. Han vurmade för att pojkar skulle ut i skogen - långt bort från allt kjoltyg - för att tillsammans med andra pojkar fostras till en man. Hela det anglosaxiska boardingskolsystemet har samma ideal. Pojkar blir män i samspel med andra pojkar.
Pojkar tränar egentligen bara två saker – makt och kontroll. Vill man förstå dom, och män, måste man förstå makt, eftersom varje enskild handling utförd av män och pojkar på ett eller annat sätt kan hänföras till maktutövning.
En riktig pojke eller man skall ständigt nöta på gränsen för det tillåtna. Pojkar utmanar alltid en åtsägning, ja de kommer inte ens när middagen är serverad, utan sätter sig vid bordet först när det är klart vems vilja som gäller. Män kör för fort, betalar för litet i skatt, går mot röd gubbe och menar att reglerna bör följas men inte av dem. I samhällslivet kallar vi dem för entreprenörer, de som inte nöjer med verkligheten som den är. En riktig man ska i alla lägen anstränga sig för att prestera mer. Utveckling till varje pris. Det kallas med engelskt uttryck för ”drive”. En hopplös uppgift eftersom den ultima mannen är en myt, nämligen han som räddar världen ensam, som filmens hjältar. Men det hindrar dem inte från att se det som den mest beundrade och önskvärda egenskapen hos män. De som inte ständigt anstränger sig har inget värde vare sig på arbets- eller äktenskapsmarknaden.
Låt mig lista några basala tankar kring just begreppet makt:
Makt kan bara utövas om det råder ojämlikhet. Vore vi alla lika mycket värda skulle ingen kunna använda sig av makt.
Pojkar tillskrivs makt. I samma ögonblick som vi får veta att det är just en pojke som ser dagens ljus kommer gossen att få makt. Jag vill betona att pojkar inte tar makten – den är dem given.
För er som inte riktigt förstår det här med pojkar och makt skall jag ge ett litet exempel:
Familjen var för några år sedan på en semesterresa till Öland för att hälsa på släktingar. I bilen fanns förutom jag själv min dotter som då var 16 och min yngste son som var 12. Någonstans vid Kalmar spelar P3 en låt som sonen var mycket förtjust i och vad säger han då?
Han utropar förstås HÖJ! Vissa föreslår att han skulle ha sagt skruva upp, men det är ju två ord och försvinner därför som möjlighet. Pojkars språk är maktens och innehåller då mestadels korta kommandon – precis som det militära språket. Vi pratar själva likadant till pojkarna. Få och tyvärr ofta fördömande ord.
Hur lång tid tror ni det tog mellan hans kommando och att jag höjde ljudet? Jag visste att han tyckte om den låten och var antagligen redan på väg att höja innan han hade hunnit säga något alls! Precis på samma sätt som småpojkar aldrig behöver säga någonting om de vill ha skjortan knäppt – de behöver bara sträcka fram de icke sammanfogade delarna och vi tolkar det villigt som: Knäpp!
Det är makt, att ha en omgivning som oupphörligt lyssnar in behoven.
Vi tjatar och vi gnatar men pojkarna ändrar sig egentligen aldrig. Tjat ingår nämligen också i den underordnades repertoar. Vi tjatar inte för att vi vill ha till någon förändring – vi tjatar på för att få den olydige bekräftad som hopplös, oföränderlig och att vi står maktlösa inför deras beteende. Pojkar är, vilket gör dem statiska. Jag förstod tidigt i mitt liv att jag kunde få äta hur många kakor som helst bara jag stod ut med tjatet om hur dålig jag var som inte förstod måttfullhet.
Redan vid sex sju års ålder tenderar vi att se pojkar som små män och behandlar dem därefter. Då har de sedan länge slutat le. De positionerar sig, i stället för att bjuda in.
Barn är alltid utan skuld. De kan bara bli en omgivnings förväntan.
När jag var liten lekte man på gården. När jag som treåring själv gick ut till de andra fanns där 6 andra pojkar i min ålder. Vi rangordnade oss blixtsnabbt i en pyramid med Svante överst och vi andra fanns i den geometriska figurens bredare delar. Vi levde ett farligt liv utan insyn från vuxna och vi berättade aldrig hemma vad vi sysslade med och det förväntades inte heller. På slentrianfrågan ”Var har du varit då”? svarade vi: ”Ute.”
Min äldsta bror och jag satt en gång och berättade för varandra om alla läskigheter vi hade gjort som barn: takkull på hyreshuset, hoppa på isflaken under Tranebergsbron, honka efter lastbilar, spränga dynamit i Svandammen. Vi berättade om raketer som skjutits iväg, nästan drunkningar, cykelolyckor eller hur man gått vilse någonstans.
När vi tystnat frågade jag min storbror: Hur mycket tror du mamma vet om allt det här? Han funderade en stund och sa sedan: Näe hon vet nog inte mycket. Jag ringer henne och frågar sa jag och gjorde det direkt.
¬Mamma tvekade inte en sekund utan svarade: ”Ingenting”, och fortsatte: ”Och ingenting vill jag veta heller”.
Pojkar förväntas leva ett farligt liv med makt och kontroll som enda guidning. När de då och då går för långt och kliver över gränsen för det tillåtna blir vi visserligen indignerade och upprörda, men också stolta. Vi är missnöjt beundrande, skulle man kunna säga.
Idag är gårdslivet ersatt med dagis. I lekrummet får pojkarna vara ensamma utan att pedagogerna lägger sig i.
När man frågar förskolepersonalen varför de inte är med pojkarna i lekrummet svarar de ofta precis som vuxna gjorde när jag var liten: Där pojkar ”härjar” vill ingen vara. Men många uttrycker också att det är en hotfull stämning och att rum fulla av små män ger vuxna kvinnor en känsla av maktlöshet. Vad kan vi göra? Pojkar är ju så där!
Om man går in på ett svenskt daghem så kan man se flickor och pojkar som sitter tillsammans på golvet fullt sysselsatta. ”Å de leker så bra tillsammans” är något man ofta får höra, men ser man efter så upptäcker man snart att flickorna leker för sig och pojkarna för sig trots att de sitter sida vid sida. Så blir det alltid i fri lek och fri lek är kanske den mest könsrollsbevarande sysselsättning som finns och det gör förskolan till vår i särklass mest könsrollsbevarande institution.
Om man vill hitta flickorna på dagis skall man leta efter fröknarna. Flickorna är gärna med de vuxna kvinnorna och de i sin tur verkar trivas i det sällskapet.
Att födas till flicka är att hamna i en värld där man förväntas lyda, en värld där andras behov är viktigare än de egna. Flickor knyts mycket hårt till mamma och hårddraget kan man säga att mamma förväntar sig blind lydnad. Men hur kan mammor få sina döttrar så lydiga och självutplånande? Jo under hotet ”Om du inte lyder mig, min dotter, drar jag undan min kärlek” kan man få vilken lydnad som helst. Det är samma makt som lärarinnorna använder för att få flickorna att sitta still och jobba på i det tysta. Och det betyder att en flickas nej alltid är förhandlingsbart.
Flickor gör och är bara sitt utseende och sin duktighet. Det gör dem föränderliga.
För något år sedan blev jag påmind om en resa min dotter och jag gjorde till New York, och hur trevligt det hade varit. Hm, konstigt att en medelålders man och en 16-årig flicka tycker samma saker är roliga i New York. Mycket märkligt tänkte jag. Jag började rekonstruera veckan, men kunde inte hitta något misstänkt, någon situation där jag uttryckt: Nu gör vi så här. Jag funderade och funderade och så plötsligt såg jag en situation framför mig:
Vi skulle åka upp i Empire State Building. Utanför finns ett plakat där det står skrivet $12. Va dyrt, utbrister jag tanklöst som farsor ofta gör när de är på semester med barnen men tillägger: Det spelar ingen roll för har man inte varit uppe i Empire State Building har man inte varit i New York. I den långa kön säger plötsligt min dotter,
- Ja det var verkligen dyrt.
- Jo, jo det kan väl hända, men upp ska vi svarar jag.
Så är vi tysta ett tag och så säger hon:
- Är det verkligen värt det? Vi var ju uppe i svenska konsulatets skyskrapa igår. Det var ju jättehögt.
- Larva dig inte. Empire State måste ju var minst dubbelt så hög. Det är klart att vi skall åka upp.
Så när vi nästan är framme och jag har tagit upp plånboken säger hon: Jag tror inte jag vill åka upp.
Va? Varför inte det nu då?
Nej, det tar bara en massa tid och jag tror inte det känns annorlunda än på konsulatet.
Flickor uppfostras till att inte ha några egna behov utan bara uppfylla andras.
Vad tränar då flickor traditonellt?
Jo, mest av allt lyhördhet. Flickor är så vansinnigt skickliga i att läsa in andras behov att det känns som om de skulle uppfylla sina egna. Som vuxen borde man oftare fråga sig hur det kan komma sig att en liten flicka så ofta vill göra samma sak som man själv. Hårddraget skulle man kunna säga att det är omöjligt för en liten flicka att ha en egen vilja. Det har aldrig varit tillåtet att utveckla den.
Flickor tränar lydnad. Olydiga flickor betraktas som monster, trots att de bara är en skugga av utagerande pojkar.
Flickor tränar ett språk som behandlar känslor och relationer. Flickor blir mycket tidigt verbala virtuoser. Mamma kommer från första sekund hon fått veta att det är en flicka som är hennes barn använda ett mycket rikt och nyanserat språk. Man använder flera hundra gånger fler ord till flickor än till pojkar.
Flickors finmotorik tränas tidigt och konstant, medan vi vuxna inte alls uppmuntrar till att kasta, springa, slå eller att använda mycket muskelstyrka. Att skrika högt är något som absolut inte förknippas med flickor och kvinnor. Relationer är mycket centralt och övas i alla sammanhang. Relationer överskuggar aktiviteterna och därför undersöker flickor nästan alltid ifall de får vara med sin bästis när något skall göras – en lek, ett spel eller någon utflykt.
Flickorna tränas till att undvika konflikter och ilska och när vi märker att de börjar bli osams om något säger vi hurtigt: Sluta kivas flickor! Lek något annat istället! Och skulle nu flickorna mot all förmodan få utrymme att verkligen bli osams förväntar vi oss ledsenhet och gråt istället för ilska och slag.
Regelsporter är svåra att bemästra för flickorna. Reglerna hotar hela tiden relationerna. Vad händer om jag slår min bästis i Yatsy – kan vi fortfarande vara vänner?
Den här träningen är målmedvetet riktad mot en enda sak – ”The reproduction of mothering”, övningar för ett moderskap. All denna övning ger dem också den feminina moralen om ansvar och relationer - en livsuppfattning stick i stäv med pojkarnas och samhällets, som strikt handlar om regler och rättvisa – rättvisa i betydelsen ”justice” inte ”fairness”.
Och pojkar då – vad tränar dom? Ja om man bara har klart för sig vad flickor förväntas öva är det lätt. Pojkar ska låta bli det flickor gör. Att vara pojke är att vara en ickeflicka. Att vara en man är att vara en ickekvinna. Vad än flickor eller kvinnor gör måste män avstå från det. Är flickor lydiga är pojkar olydiga. Har flickor ett språk om känslor och upplevelser har pojkar knappt något språk alls, och definitivt inget som uttrycker känslor och upplevelser. Tränar flickor finmotorik blir pojkar grovmotoriska stjärnor. Om flickor undviker konflikter så är pojkar bra på att hantera konflikter. Ja, kanske inte på det sätt vi vuxna vill men… så här: Om Kalle har en röd bil som Lasse vill ha. Då ger Lasse Kalle en rak höger och tar den röda bilen. Konflikten är löst. Men då blir vi vuxna upprörda och säger: Ni måste prata med varandra! Då, när pojkarna är som mest upprörda och i affekt, då vill vi att dom skall plocka fram ett språk vi aldrig har gett dom!
För pojkar är aktiviteter, tävlan och prestationer centrala och relationerna är nästan alltid underordnade. Om jag ville spela fotboll gick jag helt enkelt bara ned på plan och spelade. Det spelade ingen större roll vilka som var där.
Pojkar tränar våld. Dom förväntas använda det också, men vi har någon underlig idé om att de skulle vara födda med insikten om ”hur mycket våld nöden kräver”. När pojkarnas uppfattning inte stämmer överens med samhällets blir vi oerhört upprörda. Alla pojkar förväntas försvara sig fysiskt om det skulle bli nödvändigt - något vi hoppas att flickor skall låta bli.
Pojkar undviker svaghet, närhet och beröring.
Ja, sammanfattningsvis kan man förstås säga att: Pojkar tränar och uppmuntras i att öva det som leder till mer makt och kontroll.
En mor har all anledning att fråga sig varför hon uppfostrar sin son till att bli sin egen och andra kvinnors förtryckare.
Vid en föreläsning frågade jag kvinnorna i publiken: Vem av er skulle vilja beröva just er son makten. Det blev alldeles tyst. Jag tror inte någon förälder kan se just sin son som maktlöst irrande. Vi hoppas alla på att just vår lilla pojk skall klättra så högt det bara går i samhällets hierarki. Då är det lättare att ge flickorna makt – och det är just det vi har börjat med, nu när vi lämnar industrisamhället bakom oss och övergår till kommunikation som den bärande idén. Jämställdhet har blivit en fråga om att förvandla kvinnor till män. De ska bli chefer, skaffa sig offentlig makt, bli aggressiva, expansiva, destruktiva och kompetitiva. De ska lämna relationerna och ansvaret för reglerna och rättvisan. De ska agera i linje med samhällets uppfattning om vad som är framgångsrikt.
En psykologisk sanning är att ens karaktär är ganska färdigutvecklad vid 5-års ålder. Efter den åldern händer det egentligen inte så mycket med ens personlighet. Vilken är då den institution som skulle kunna ha ett avgörande inflytande på våra könsroller? Svaret är dagis. För det första går nästan alla svenska barn där och de finns där innan de fyllt fem. När vi nu tränas så definitivt och målmedvetet till kvinna respektive man så borde man väl kunna ändra den träningen? Det borde väl vara möjligt att bredda könsrollerna genom att träna flickor i det pojkar redan kan och öva pojkar i det flickor redan lärt sig?
Och så föddes det som ibland kallas Gävleprojektet men som kanske är mest känt som Tittmyran och Björntomten – projektet blev informellt uppkallat efter de två daghemmen utanför Gävle som allra bäst förverkliga idéerna.
På Tittmyrans daghem var man helt övertygad om att man behandlade flickor och pojkar lika och därför såg man det inte som någon större risk att bli avslöjad för att vara ojämställd när man monterade upp en videokamera i hallen. Anledningen till att man ändå gjorde det var för att undersöka vilka som fick mest ord av personalen – pojkar eller flickor. På Tittmyran hade man ju som alla andra förskolor tagit del av rapporter som sade att pojkarna fick 75 procent av de vuxnas tid.
Man valde ett tillfälle när barnen skulle klä på sig och gå ut. När personalen efteråt studerade videobandet hade de svårt att tro sina ögon. De som så stenhårt hade trott att de behandlade pojkar och flickor lika såg hur de uppträdde fullständigt olika mot flickor och pojkar. Flickorna fick många, många fler ord än pojkarna. Grovt kan man säga att fröknarna var med flickorna hela tiden utom när de blev störda av någon pojke. När någon av dom ropade Kom! Knyt! Eller fröken kom hit! lämnade de flickan och samtalet med henne för att hastigt lyda pojkens order. Pojkar måste ha omedelbar behovstillfredsställelse – det tror vi alla. Men när hans order var åtlydd gick man tillbaka till flickan och fortsatte samtalet som om ingenting hade hänt.
Pojkarna utryckte sig med imperativ – Kom! Höj! Ta hit! Knyt! Knäpp! De vuxna svarar med ordergivning – Ät upp nu! Skynda dig! Sluta med det där! Tänk att du aldrig…! Låt bli! Akta! Sluta!
Vid Tittmyrans förskola, precis som alla andra dagis i Sverige, använde man flickorna som dämpare – varannan pojke och varannan flicka - eftersom tanken är den, att en tyst och lugn matstund är detsamma som en bra måltid. En tyst och lugn samling är en bra sådan. Eftersom fröknarna är så maktlösa gentemot pojkarna måste de ha hjälp. Flickorna som är så ytterligt vältränade i att uppfylla andras behov blir de perfekta hjälpfröknarna. Om en pojke har gröt och sylt på sin tallrik sätter han armbågen i sidan på flickan och säger Öh… Hon ser då omedelbart på hans tallrik, upptäcker att det fattas mjölk och skickar den.
Det bestämdes på Tittmyran att barnen skulle sitta vid pojk- och flickbord istället för att pojkarna skulle lära sig att klara sig själva och för att flickorna skulle få äta i fred och inte utnyttjas som hjälpfröknar. När de små pojkarna blev ensamma vid sitt bord avslöjades det att de inte visste att gröt, mjölk och sylt hette så. De hade aldrig behövt uttala orden.
Pedagogerna på Tittmyran och Björntomten ville inte ha det så här, utan började omedelbart arbeta för en förskola där pojkar och flickor förväntades lära samma saker. Det ledde till att flickor och pojkar för första gången kunde börja umgås. Flickorna lärde sig att spela hockey, hoppa högt, leka med bilar och bygga lego. Pojkarna blev duktiga på rollekar, lärde sig att ha en rik dialog, beröring blev njutbart och konflikter blev ytterst sällsynta.
Könsroller är konsekvenser av produktionsförhållandena, men det släpar efter. Idag märker vi hur de pojkar vi tränar för ett samhälle som redan har upphört får allt svårare att hävda sig. Pojkar har idag sämre betyg än flickor i samtliga ämnen på grundskolan och på samtliga program på gymnasiet. Flickorna är idag över sextio procent av högskole- och universitetsstudenterna. Fortsätter den här utvecklingen kommer det inte finnas några manliga akademiker inom 20-30 år.
Jag tror jag vågar påstå att patriarkatets saga kommer vara all inom en ganska snar framtid och kvinnorna kommer ha den övergripande makten. Men det maskulina samhället med dess ideal kommer att bestå. Vi får för varje år allt fler kvinnliga chefer och politiker, och kvinnors löner närmar sig obönhörligt männens. Flickor gör idag i stort sett allting rätt och om de bara kan lära sig att sätta sina egna intressen främst kommer makten att vara deras och könskriget vunnet. Flickor kommer att bli effektivare män än männen själva.
Om jag fick råda skulle varje barn som kommer till skolan ses som en potentiell renässansfurste eller furstinna och förväntan, ja själva målet, skulle vara att lära dem allt. Vårt sätt att lotsa barnen in i vuxenvärlden måste ständigt omprövas och utvärderas. Just nu är behovet av förnyelse större än någonsin när vi lämnar den gamla tiden för den nya.
Om vi fortsätter på den inslagna vägen kommer vi att få ett maskulint samhälle utan några som helst motkrafter, en tillvaro dömd till undergång. Vi har aldrig någonsin tidigare i historien befunnit oss i en så samstämmig syn på hur människor ska agera. De maskulina idealen om makt, kontroll, expansion, över- och underordning är idag fullständigt förhärskande.
