Det lustigt hur upprörd debatten blir över att idrotten har elitsatsningar för småbarnen. Nivågrupperingar inom sporten får många att se rött. Men samtidigt pågår ett framgångsrikt skolpolitiskt arbete, med ministern i spetsen, om att lärarna ska sätta betyg också på de allra minsta.
Vi får aldrig glömma att en av skolans viktigaste uppgifter är, och har alltid varit, att sortera barnen.

Väldigt många har genom åren undrat varför idéerna från Björntomten/Tittmyran aldrig spreds över landet och varför pedagogiken inte blev rikstäckande. Jag är en av dom. Den borde ha blivit det, eftersom alla var så nöjda – barn, föräldrar och pedagoger. Det var väldigt nära att förskolorna i Trödje hade fått en uppföljare inne i Gävle, en utvecklad fortsättning. Där skulle också pedagogsammansättningen varit 50/50 – lika många kvinnor som män. Det hela var så långt gånget att personalen var anställd, förskolan utvald och öppningsdatum bestämt. Kommunalvalet det året ändrade den den politiska balansen, Gävle fick ny förskoleledning och projektet lades ned. Det var mycket som dog det året. Gävle hade varit mycket framgångsrikt med att rekrytera män till barnomsorgen. Pojkar som ville PRAO:a i förskolan fick nämligen manliga handledare och också möjlighet att sommarjobba på dagis. Det ledde till att intagningen av män på förskollärarutbildning ökade rejält. Mig veterligen lever ingenting av det här kvar.
Man kan misstänka att det krävs en tydlig politisk vilja, inte bara trötta formuleringar om önskningar, för att vi ska få till en förskola med tydligt fokus på barnen. Björntomten/Tittmyre-pedagogiken spred sig inte ens i Gävle. Det fanns en del mer eller mindre avancerade försök, runt om i landet, men idag verkar det inte finnas någonting spännande och nyskapande någonstans.
Det verkar svårt att få politiker och tjänstemän engagerade. Vi skrev faktiskt till Stockholms kommun, då under de hajpade åren, och frågade om de inte skulle vara intresserade av att etablera en utbildning i Björntomten/Tittmyre-pedagogik. Vi fick aldrig något svar.
Kanske är det så enkelt att ingen egentligen är riktigt intresserad – det borde ju poppat upp en uppföljare någonstans, någon gång. De flesta vuxna verkar nöjda med som det är.
Nu är regeringen igång igen med att undersöka varför det finns så få män i förskolan. Min gissning är att studien inte kommer att följas av några effektiva åtgärder för att vi ska komma över de knappt 2 procent män vi har i förskolan idag. Det är likadant med männen som med pedagogiken. Ska det bli någon förändring måste dom med makt och resurser mena allvar och hittills har det inte varit så.
Idag är det ju fritt fram att starta privata alternativ till den kommunala barnomsorgen. Jag har inte heller där sett några ansträngningar för att få till en pedagogik som leder till att flickor och pojkar lär sig något annat än det de redan kan. Alla förskolor jag har besökt genom åren fortsätter oförtrutet att förstärka barnens könsroller. Där fortsätter pojkar att leka med pojkar och flickor leka med flickor och aldrig någonsin över könsgränsen. Det är det passiva pedagoger kallar fri lek.
Av alla de tusentals förskolepedagoger som arbetar runt om i Sverige – finns det verkligen inga som vill få till en förskola värd namnet? En förskola som tar sin uppgift på fullaste allvar, där barnen alltid är i centrum, där kön inte spelar någon roll, där målen är tydliga, där ingen mobbas, där våld är förbjudet och pedagogiken är en oavslutad process. I en sådan förskola är umgänge mellan människor det allra viktigaste skolämnet.

I dagarna har det delats ut pris till ”Sveriges Mäktigaste Kvinna”. Det är Veckans Affärer som varje år korar den kvinna som chefredaktören Pontus Schultz uppfattar har mest inflytande i näringslivet. Det skulle vara spännande om något företag eller organisation hade modet att dela ut ett pris till den mest maktlöse av män, någon som inte brydde sig om han nådde till toppen eller inte. Som det är nu belönar man bara kvinnor som blir allt mer maskulina i sitt agerande, men män som feminiserar sitt blir lottlösa. Det är inte jämställdhet. Det är inte utan att man undrar vem som i framtiden ska förvalta alla de, för mänskligheten, avgörande värden som kvinnor tidigare har stått för. Den utveckling vi ser nu är förskräckande. Samhället hoppas att vi, kvinnor som män, till slut enbart ska omfattas av den maskulina moralen. Det ansvarfulla och relationsskapande beteendet håller helt och hållet på att försvinna.
Men nu är det dags nu att kora en vinnare bland de företag, som avskaffat chefsskapet och där man delar vinsten lika. Låt det företag eller organisation vinna som låter det sociala kapitalet ge större avkastning än de ekonomiska. Segraren har förstås lika många män som kvinnor i företaget och lika lön är en självklarhet. Alla beslut tas i konsensus och inga avgörande frågor kan delegeras. Hos segraren tas barnledigheten ut jämnt mellan kvinnor och män och företagskulturen kan accepteras av alla. Hos segraren tror man inte på oberoende, utan tvärtom är alla invecklade i ett delikat nät där det ömsesidiga beroendet är den kreativa motorn.
Hos det företag som tar emot bucklan är den ständiga tillväxten ifrågasatt och begrepp som stillestånd, eftertanke lika självklara som utveckling.

Inte nästa år kanske, men en dag kommer man få insikten att pris ska delas ut till dem som verkar för allas bästa. Då har man glömt dumheterna med att premiera förtryck – makt handlar alltid om över och underordning, i vilket syfte den än utövas.

Kolla den här fullständigt fantastiska filmen!
TRYCK

Benke Bengtsson var äldre än vi andra, men lika långhårig och passade bra in på Hötorget den där kvällen i augusti 1965. Själv hade jag hamnat där för ryktet om att alla skulle varar där, varenda mods-unge i hela Stockholm. Benke var där av samma anledning som han alltid var någonstans – chansen att få röja. Innan han tvättat ur Brylcrémen hade han varit raggare och åkt amerikanare på Kungsgatan. Benke svingade sin cykelkedja mot egentligen vem som helst, om han bara fick chansen. Nu var han bland oss, inte många hade träffat honom förut, och när hans fullständigt ohämmade bärsärkagång tog fart kippade vi småkids efter andan. Ingen hade varit med om, ens hört talas om, sådan våldsam, fullständig och urskillningslös brutalitet. Polisen, som kom senare, hade inte en chans. Inte för att de la fingrarna emellan, men de var inte lika välövade i totalbrutalitet som Benke. Han hade slagits ett helt liv och visste verkligen hur man gjorde för att krossa skallar och knäskålar.
Fotbollshuliganer och chavs vet vi är duktiga på demoliserande ursinne, men Benke Bengtssonar finns över allt där det finns en chans att få svinga ett basebollträ eller hålla i en varm bössa. Det måste finnas hundratusentals förklädda i polisuniform eller med ett automatgevär i engelska, franska, amerikanska och ryska elitförband. Vaktbolagen är överfyllda. Benkes arvtagare dyker upp var helst det finns en chans att röja, lemlästa och döda. Hur många av hans sort har just nu sitt livs bästa dagar i Libyen? Khadaffi själv, som dök upp från ingenstans, har han inte rätt mycket benkeblod i sina ådror?
Ryska revolutionen var en simpel statskupp utförd av 80000 man, och jag slår vad om att få i den skaran hade folkets väl som anledningen till stormningen av Vinterpalatset. När Sovjet väl föll fanns alla Benkes bästisar på plats igen och passade dessutom på att göra sig en hacka. Hur många i Maos röda armé som lika gärna kunnat lyssna till namnet B Bengtsson vill jag inte ens veta. Sionisterna som efter kriget rensade Palestina från dess befolkning skulle, om de fått chansen, ha gjort samma sak igen – var som helst för vem som helst.
I varje krig ynglar all världens Benke Bengtsson av sig och de ofattbara övergreppen blir rutin och vardag.
Nu när de libyska frysta tillgångarna tinas upp – vem är det egentligen som tar emot dem när de går i retur? Övergångsrådet? Och vilka är det? Khadaffis privatarmé bestod av soldater från det forna Jugoslavien och min gissning är att de nu finns vid den nya ledningen sida. Vad heter Benke på serbokroatiska?
Som någon uttryckte det efter londonkravallerna: ”De som röjer på gatorna är de som inte har någon framtid och inget att förlora”. Det skulle Benke Bengtsson ha hållit med om.
I Norge där man ofta väljer gott framför hämnd är motorcykelgängen få och tunna. För rätt många år sedan nu, bestämde man sig för att ”love bomba” hårdingarna på Harley-motorcyklar. Framgångsrikt skulle det visa sig, men några få rådde man inte på. De flydde till Sverige där vi gör det alla förväntar sig – hatar. Varför är det så lätt?

Det ringer ut och jag springer precis som de andra barnen ut på skolgården. Det är senvinter och mitt på den asfalterade, välplogade, inhägnade planen finns en enorm isig snöhög. Alla pojkar rusar fram till den och ”leken” Herre på täppan är i full gång. Det är en sysselsättning som saknar andra regler än att den som är högst upp försöker mota de andra som anstränger sig för att ta sig dit. Allt är tillåtet – bitas, klämma pungkulor, dra i håret, knuffas, slänga, ja, egentligen vad som helst som gör en framgångsrik i att bli Herre på täppan. På engelska heter leken King of the Castle, en maximalt maskulin sysselsättning eftersom den bara handlar om makt och kontroll riktad mot det egna könet.
Det fanns och finns aldrig några flickor med i den leken.
Hur mycket av frihet finns det i alldeles vanlig svensk skolgårdslek?
Ingen.
Den pojke som inte ville eller tordes vara med blev utstött, mobbad och anklagad för att vara en fegis. Att få vara med, är kanske den största av alla mänskliga drivkrafter och för att finnas i ett sammanhang är vi villiga att göra nästan vad som helst, eller faktiskt – vad som helst.
Som pojke leker man i grupp med andra pojkar långt från vuxnas kontroll och som flicka umgås man stillsamt i par och, om det bara går, i närheten av de vuxna. Vill man vara med anpassar man sig efter de specifika regler som gäller för pojkar respektive flickor. De vuxna är angelägna om två kön, ja till och med att de ska vara varandras motsats, men pojkar och flickor, kvinnor och män är mycket mer lika än olika.
För att en lek ska kunna bli ”fri” måste man ha tillräckligt med kunskap och färdigheter för att kunna delta. Även om en flicka, av hela sitt hjärta, önskar att få leka Herre på täppan så hjälper inte det. Hon är otränad i våld och hierarkier och hon är inte lika skoningslös, smärttålig och empatibefriad som pojkar förväntas vara. Oftast är hon dessutom uppbunden av en bästis som kräver lojalitet.
En pojke som drömmer om att få leka mamma pappa barn i dockvrån får oftast nöja sig med att just drömma. Svårigheterna är för många och stora. Han ska plötsligt kasta sig in i en lek där han vet mycket litet om reglerna. Relationslekar har ett väldigt exakt formspråk som tar lång tid att öva in. Han skulle omedelbart få problem med sitt magrare språk. Han måste nu plötsligt bli hänsynstagande, finmotorisk och ta ansvar, samt vårda relationerna.
Istället för att vara kreativa tenderar vi att göra det vi kan – om och om igen.
Barn är alltid utan skuld – de kan bara bli en omgivnings förväntan.
När vi säger: ”Spring ut och lek” finns där redan en förväntan om hur pojkar och flickor kommer att agera, vilka lekar de kommer att välja och så vidare. De är inte friare i sitt agerande än vuxna.
Om vi är ärliga i vår önskan att den fria leken ska vara kreativ och utvecklande måste förstås vuxenkollektivet först ge barnen instrument att utforska världen med. Försiktigt och tålmodigt måste vi lotsa barnen in i all form av lek och sysselsättning. De måste introduceras i det de inte ännu känner till. Man kan inte förvänta sig att någon kan rita ”vad den vill” om man inte först övat teckning. Det finns inga planer att man ska bli särskilt bra på hopprep om ingen först förklarat och visat hur man gör. Det är svårt att spela bandy om man inte först fått träna på att åka skridskor utan taggar.
I dagens så kallade fria lek tvingas barnen att förhålla sig till de ramar vi vuxna satt upp vilket gör att flickor sysslar med en sorts aktiviteter och pojkar en annan. Om vi verkligen älskar våra barn ger vi dem chansen att umgås över könsgränsen.
Barn är människor, inte könsvarelser. Det är vuxenvärlden som delar upp tillvaron i två hälfter, en för flickor och en motsatt för pojkar, men barn är som punkare – de vill ha allt nu.
I riktigt fri lek styrs man inte av vad man råkat födas till – utan av lust.

När jag var liten och gick i småskolan hände det titt som tätt att fröken sa: ”Nu får ni rita precis vad ni vill!”
Det var en sorts premie för att vi hade varit duktiga eller för att det inte var så mycket kvar på timmen. Vi plockade fram våra blå rithäften, färgpennor och kritor. Många av mina klasskamrater var snart igång med sitt skapande medan jag satt orörlig och såg på mitt tomma papper. Det kändes oändligt och missmodet blev inte mindre av att fröken uppmanade: ”Se till att fylla hela sidan!”
Jag hade gärna ritat precis det jag ville och jag såg bilderna för mitt inre, men det var som om det inte fanns någon förbindelse mellan hjärnans skapelser och handen. Det är plågsamt att erkänna, men till och med mina streckgubbar var och är fula.
Vi hade ingen undervisningen i teckning, utan det förväntades att man skulle kunna – eller inte. När jag suttit en stund kom fröken förbi, såg på mitt tomma ark och viskade: ”Ingemar, du är ju inte så bra på att rita. Ta fram en bok och läs istället. Jodå, läsa kunde jag, väldigt bra till och med. Jag lärde mig det när jag var fem, så när jag började i skolan läste jag som en vuxen. Redan efter min allra första skoltermin förstod jag att ”ni får rita precis vad ni vill”, för min del, betydde läsning.
Bara för att man får göra precis vad man vill är det inte säkert att man förmår. Det krävs att någon introducerar, lockar och gör det möjligt. Om inte, kommer man att, om och om igen, göra det man redan kan. Ett fritt val är bara möjligt om man har tillräckligt med kunskaper och färdigheter.

Det är lätt att tro att skolan skulle vara till för barnen. Men ser man efter hur det fungerar i praktiken blir det snart uppenbart att ingen egentligen har kollat. Ser man bara till betygen visar det sig att de som var duktiga när de började i skolan också är bra när de slutar. De som däremot inte hade så mycket kunskaper med sig till första klass, kommer inte ha särskilt mycket i bagaget när de slutar skolan heller.
Jag tror man vågar påstå att skolan är fantastiskt bra på att lära ut det eleverna redan kan.

Mycket tyder också på att de som slipper läraren får bäst betyg. Killarna får mest av lärartiden, men har sämre betyg än tjejerna som klarar sig mera själva. Förbluffande många skolor börjar sin schemaläggning med att fråga bussbolagen hur de kan köra. Sedan gör rektor ett schema som fogligt anpassar sig efter tidtabell och lärarnas önskemål.
Så, den verkliga orsaken till skolans existens är att bussbolag och lärare ska ha ett levebröd.

Engelska rikemansnamn som Darcy, Percy, Baskerville och Mandeville är fortfarande kopplade till mycket mer rikedom än vanliga ”fattignamn” som Smith, Mason och Cooper.
Det är en ny studie som går tillbaks ända till den engelska jordeboken, Domesdays Book från 1086 som visar att de rika behåller sin position och att samma namn då som nu finns representerade hos överklassen. Namnen antyder härstamning från den tidiga noblessen. De kom till England under medeltiden och invandrarna hade tagit namnen från städerna och byarna de lämnat i Normandie .

Den sociala rörligheten är nämligen lika låg nu som på medeltiden. Inte konstigt att kvinnor gifter upp sig mer idag än någonsin. Det verkar vara enda sättet för henne och barnen att röra sig uppåt i hierarkin.

Michael Sherraden är amerikansk expert på välfärdssystem och förklarar varför klassindelning består trots enorma satsningar på utbildning och olika transfereringssystem:

”Överklassens värderar akademisk utbildning, ackumulering och upprätthållande av förmögenhet. Det är oerhört viktigt att upprätthålla sociala nätverk och makten som kommer med sådana. Barn till överklassen är noggrant skolade i hur man hanterar den här typen av makt och hur man skaffar sig fördelar av den, vilket man gör genom att komma över information, hamna i olika partnerskap och förstå hur samhällen, företag och organisationer fungerar. Det är på så sätt överklassen kan upprätthålla rikedomen och förmedla den till nästa generation”.

”Medelklassen däremot, fokuserar mycket mer på inkomst och förmögenhet ses mer som en buffert i nödlägen. Istället understryker man vikten av utbildning och karriär. Medelklassen tjänar bra, men har också en hög konsumtion. Besparingarna och investeringarna är små, förutom i boende och till pension. Medelklassens barn fostras till att spara via institutioner och utan dem skulle det antagligen inte bli något något alls.

”De som har tillgång till minst förmögenhet är socialbidragstagarna. De är ju faktiskt förhindrade till all form av sparande, eftersom varje rikedom minskar möjligheten till bidrag. De allra flesta transfereringssystem motsätter sig all form av förmögenhet hos bidragstagaren”.